öfver att få skiljas från denna verld, och det för en så god saks skull. Hon tog af sig roben och slöjan och behöll endast den röda sammetskjorteln. Derefter satte hon sig på den för henne beslämda platsen och välsignade sina gråtande tjenare. Skarprättaren böjde knä för henne och bad om förlåtelse för den handling, han skulle komma att begå. Hon förlät alla och enhvar. Sedan omfamnade hon Flisabeth Curle och Jane Kennedy, välsignade dem, under det hon gjorde korstecknet, och sedan Jane Kennedy hade bundit för hennes ögon befallde hon dem draga sig tillbaka, hvilket de snyftande gjorde. Med krucifixet i hand, framsträckte hon halsen mot bödeln. Med stadig röst och full af varm förtröstan ropade hon: — Min Gud, på. dig hafver jag byggt och i dina händer öfverlemnar jag min själ. Maria trodde att man efter fransk sed skulle afrätta henne stående och med ett svärd: De två skarprättarne gjorde henne uppmärksam på hennes misstag och bjelpte henne att lägga hufvudet på stupstocken, alltunder det hon fortfor att bedja. Vid åsynen af denna qvinna, som bar sin olycka med så mycket hjeltemod och så mycken undergifvenhet, intogos alla af djup rörelse. Sjelfva skarprättaren var rörd och förde bilan med osäkor hand. I stället för att träffa halsen lät han det ohyggliga verktyget falla på bakre delen af hufvudet, hvaraf följden var, att han endast sårade drottningen, utan att hon uppgaf något rop af smärta. Pörst med det andra hugget skiljde han huf vudet