Dagens Nyheter – 16 augusti 1866, sida 3

stockarne äro, som sagdt, försvunna; i deras ställe ser man nu hvarje morgon de små ångbåtarne inkomma, fullastade eller rättare afullstapladec med torgvaror af alla slag, både åkerns, trädgårdens och ladugårdens alster: jemväl bröd i stor mängd. Landtmannen behöfver nu ej stort flera timmar än förut dagar för att föra sina varor till torgs, och spar således både tid och arbetskrafter, då nu blott en person behöfver åtfölja varorna. Jernvägarne kunna ej komma att störande inverka på dessa ångbåtars rörelse, cch de hafva derigenom sannolikt en framtid för sig. Återstår nu att omnämna cn annan, nyligen tillkommen led för ångfartyg. Ar 1860 visade sig i Stockholms hamnar ett derstädes ej förut sedt, ovanligt slag af fartyg. Klumpiga vill formen, men grannut och brokigt målade; bogen obetydligt högre än fariyget midskepps, men akterskeppet deremot resande sig mera, i tydlig afsigt att få de tvenne kajutfönstren, hvilka aldrig saknades, högt nog öfver vattnet. De voro taklade med två master; stormasten, stagad något för öfver, hade ett bomsegel; fockmasten, stagad akter-öfver, ett sprisegel. — Stagsegel funnos ej. Jernlastade, förde de sina däck ej en fot öfver vattnet, och Mälarens större fjerdar kunde således för dem vare farliga occaner; man antog således, att de från början ej varit ämnade att befara ens så stora haf: Och man hade rätt. Strömsholms kanal hade blifvit färdig, och från hjertat af landet, från DPalarnes insjöar, hade dessa fartyg genom de öppnade slussarne funnit sin väg, och badade sig nu i salt vatten, d. v. s. så pass salt som det bestås på Stockholms ström. Deras segelyta var dock liten och deras seglingsegenskaper af högst underordnad beskaffenhet, i följd hvaraf deras resor blefvo alltför långsamma. Snart insåg man detta, och deras dag var kommen; de bade hunnit hafvet, men med detsamma var deras dom afkunnad. Deras antal minskas efterhand, och flera af dem hafva nu nedstigit till en blygsammare men för dem lämpligare sysselsättning, i egenskap af pråmar. Aret efter byggdes tvenne ångfartyg med trädbordläggning på jernspant, afsedda endast för fraktgods, och af sådant fingo de redan från början fullt upp, så att de på ett år lära hafva inseglat nära lika mycket som de kostat i inköp. Men den långa vägen från Smedjebacken till Westerås, der en passagerarebåt kunde träffas, gjorde att de äfven fingo, hvad de ej varit ämnade för, — passagerare. Så uppstod tanken på att anskaffa passagerarefartyg, och tvenne sådana bafva blifvit byggda, det ena vid Bergsund, det andra vid Motala — det senare ett af de många framstående bevisen på kapten Carlsunds stora förmåga. Ty det är ingen lätt sak, att inskränkt inom de dimensioner, som Strömsholms kanals slussar medgifva, neml. 63 f. längd, 17 f. bredd och 4,5 f. djupgående, och med anspråk på någorlunda beqvämlighet, bygga ett fartyg med hyttor och sofplatser, men ändå temligen spabbgående. Denna uppgift har kapten Carlsund löst så, att troligen ingen gör det bättre. Angfartygens antal för denna fart har efterhand ökats till 6, deraf 4 för fraktgods och 2 för passagerare, till ringa fromma för Westeråsfartygen, hvars rörelse genom deras inverkan betydligt aftagit. Ångbåtsfarten. på Norrland såsom den betydligaste, ångsluparnes verksamhet i Stockholms närhet, samt farten på Mälaröarne och på Strömsholms kanal såsom den senast öppnade, harnu blifvit omnämnd. Om den öfriga ångbåtsrörelsen är ingenting att orda; den har fortgått utan några nämnvärda förändringar. Antalet af de svenska ångfartyg och ångslupar, som under år 1865 dels bade Stockholm till ena ändpunkten för sina resor, dels hade sin verksamhet inom staden och dess närmaste omgifningar, utgjorde 124, med en sammanlagd hästkraft af 4,526. Sammanlagda antalet passagerare, som dessa fartyg hade rätt att på en gång föra, uppgick till 20,700. Ins. beklagar, att han ej är i tillfälle att lemna ens en ungefärlig uppgift å deras besättningsstyrka. Det inses dock lätt, att ett ej obetydligt antal personer å dem hafva sysselsättuing, och det ligger i sakens natur, att ett eget slags sjöfolk å dessa fartyg mutbildas, väsendtligt skiljdt från dem, som äro å seglande fartyg anställde, men deremot förvärfvande sig egenskaper som ingalunda äro att förakta. Ty, då numera hvarje, om än så obetydlig köping långs kusten från Haparanda till Strömstad anlöpes af ångfartyg, lider det intet tvifvel, att man bland deras be. sättningar skall kunna framleta en erfarenhet och kännedom om rikets kuster, som i händelse af ett krig torde bli af stort värde. Hvarjehanda Nyheter. Om huru en örn upptäcker Me V OA FA 2 Ng I