Dagens Nyheter – 15 augusti 1866, sida 3

IIS RI HIRIASEAE att ni talat sanning, derigenom att ni understödjer mig i en sak, som jag er förutan icke kan utföra, nemligen i att belöna mina värnlösa tjenare, så att de, utan att störas af bekymmer för sin utkomst, må kunna bedja Gud för en drottning, som en gång kallades den aldrakristligaste och som dör katolik, beröfvad alla sina egendomar. Då hon slutat skrifva, var klockan nära tu på morgonen. Hon lade sitt testamente och sina öppna bref i ett skrin och sade, att hon icke mera ville bekymra sig om denna verldens angelägenheter, utan endast tänka på Gud, inför hvilken hon om några timmar skulle framträda. Till sin själasörjare hade bon skrifvit ett bref med begäran att ban ville tillbringa natten jemte henne under bön och derefter gifva henne sin välsignelse, eftersom man icke tillät henne mottaga sista smörjelsen af hans händer. Hon låt sedan två sina fötter och sökte i Boken om Helgonem — hvarur någon bland hennes sällskapsdamer om aftnarna plägat läsa ett stycke högt för henne — efter en stor syndare som Gud hade förlåtit. Sedan hon åhört den rörande berättelsen om den gode röfvaren, hvilken tycktes henne innebära det mest lugnande exempel på mensklig förtröstan och gudomlig barmhertighet och som Jane Kenedy läste för henne, utropade hon: — Det var en stor syndare, dock icke så stor som jag. Jag beder till vår Herre; att han ville minnas mig och vara mig nådig, likasom han i sin dödsstund var det mot denne röfvare! Som hon kände sig något trött och önskade