Dagens Nyheter – 13 augusti 1866, sida 2

dade mig och gömde knifven under min rock. Julietta upplyftade hufvudet. Hon kunde lätt hafva undkommit min hämnd, genom att anropa den förbigående om hjelp; men hon gjorde det icke. Mannen gick sin väg rakt fram, tycktes icke egna oss den ringaste uppmärk-: samhet och sjöng för att muntra sitt sinne: Hvad man är lycklig, Hvad man är glad, När i lunden man vandrar! etc. Ni känner till dender visan. När han aflägsnat sig, skulle jag återtaga och fullborda mitt för några ögonblick afbrutna värf; men det var icke så lätt...Jag vågade icke se Julietta i ansigtet, jag började darra. Som jag emellertid var fullt: öfvertygad om att den missledda flickans död var nödvändig för räddandet af hennes och min egen heder sökte jag åter reta upp mig, och jag började derföre tänka på denne andre, inbilla mig att det var honom jag hade framför mig, att det var han som skulle dö, att det var honom jag skulle mörda. På sådant sätt lyckades jag bli ursinnig igen; men då jag gjorde en rörelse, för att åter framtaga mordvapnet, hängde sig Julietta fast vid min arm och ropade: — I din mors namn beder jag dig: icke ännu!...icke ännu! Ni förstår väl att jag icke längre kunde tro mig vara i sällskap med den andre, när jag hörde det välbekanta ljudet af hennes milda röst. — Hvad är det frågan om? sade jag till henne. Således sviker modet äfven dig? (Forts.)