Dagens Nyheter – 11 augusti 1866, sida 3

— Nej genmälde hennes följeslagare. — Förhållandet är nemligen att jag känner mig mycket trött. Han saktade sin gång, men afbröt den icke. Då de passerade kommunens kyrkogård, som var belägen i parken, erfor Leonard en våldsam -sinnesrörelse: Julietta gjorde korstecknet. Efter en stund kommo de till en plats som var mycket tätt beväxt med träd. Denna del af parken, som var omgifven utaf häckar och grafvar, hade; likasom hela denna trakt i alla tider varit föga besökt af parisarne. I detta ögonblick då det hällregnade, var den af naturliga skäl alldeles öde. Man kallade den vanligen Elysten. Julietta hade sagt, att Leonard blifvit er:m; och han var det verkligen denna enda dag af sin lefnad. Hans kraftfulla själ var upprörd at passionens storm. Fastän han visste, att den unga fiickan var nära att förgås af trötthet, tvang han henne utan medlidande att följa sig. Han gjorde intet afseende på hennes ålder, som dock bort i icke ringa mån lända henne till ursäkt; och ehuru regået rentaf störtade från himmelen, nödgade han henne att sjelf praktisera sig öfver en gyttjig graf och genomtränga en häck, hvarvid hennes kläder söndersletos och hennes ansigte och händer blefvo rifna af buskarnes taggar: När de kommit in i Elysten tog han henne under armen, och de fortforo att gå framåt utefter slippriga gångstigar, utan att utbyta ett enda ord med hvarandra. Gång efter annan kastade Leonard spejande blickar omkring sig. — Jag ser det icke mumlade han; Har det