Dagens Nyheter – 11 augusti 1866, sida 3

Banvaktaren Erikssons rymningsförsök. Den för mord å sin hustru häktade förre banvakaren Eriksson gjorde ett försök till flykt, då han natten till den 3 dennes af fåneggevaldigern Lund sorslades från Daga härads tingsställe i Gåsingc by till cellfangelset i Nyköping. Derom berätta Södermanlands Läns Tidning följande: Enligt ordres skulle fången, fängslad med handoch fotbojor, fortskaffas till tinget, som började i Gåsinge den 2, och uttogs han för sådant ändamål af cevaldigern kl. 1 på natten från cellfängelset sam aflemnades till kronobetjent i Gåsinge kl. 10 f. m. Efter tingets slut anträdde gevaldigern hemresan kl. 10 på aftonen, då han, i anseende till häradshäktets dåliga beskaffenhet, icke vågade unde; natten der förvara fången. Kommen till torpet Stensätter i Ludgo socken, fann gevaldigern nödiegt att stanna, för att dels beta hästarne, dels förskaffa sig, skjutsaren och fången några timmars hvila: men som åboen å Stensätter förut gifvit nattqvarter till åtskilliga personer, anvisade han en närstående hölada till hviloplats för gevaldigern och dennes följe. Fången tillsades att taga plats i ett af ladans öfre hörn, skjutsaren lade sig tvärs fö dörren, och gevaldigern sjelf satte sig halflutande i dörröppningen. Uttröttade af tvenne nätters vaka, slumrade de två sednare in; men gevaldigern, mycket lättsöfds, blef plötsligt väckt af skjutsarens rop: ahau ä sin kosa Klockan var då omkring 3 på morgonen. Spaningar efter rymmaren börjades genast, och snart tyckte sig skjutsaren i en skogsbacke förnimma, rasslet af få::gens fotbojor: han ropar åt gevaldigern hvar den förlupne va att finna, samt springer förut efter ljudet. Som fången likväl fanns med pistol riktad mot honom. kastade han sig ned på marken och varnade der ivamilande gevaldigern att akta sig för skottet. Gevaldigern ropade då, att pistolen icke var laddad, i förmodan att fången derföre skulle låta bl; att skjuta; men kommen några steg nära honom aftryckte: fången hanen, likväl utan annan påföljd, än att knallbatten exploderade. Vid ingången i ladan hade gevaldigern aftagit bältet och lagt detta med den isittande pistolen under sätet i vagnen, som stod utanför. Detta förklarar, huru fången kunnat åtkomma vapnet. Att denne icke under hemresan var försedd med de i förpassningen föreskrifna handbojorna, härledde sig deraf, att gevaldigern lyssnat till fångens anhällan att derifrån varda befriad, enär de gjorde honom smärta. Gevaldigern Lund är en mycket duglig, påpasslig och stark karl, som likväl denna gång var nära att förpassas till evigheten, hvarifrån endast hans eget vapens dålighet befriade honom. Ett väl beväpnadt tjufband. Det har förut i denna tidning blifvit berättadt, hurusom handel:bokh. A. Wetterström i Göteborg för nägon tid sedan blifvit bestulen på en stor mängd kläder, at hvilka en landstryxare vid namn Carl Fredrik Ekholm sedermera bef.nns inneha en del. E. erkände slutligen, att han varit med om stölden och uppgaf, att hans broder Johan Magnus Ekholm egentligen varit den, som begått densamma. Den senare, som undkommit, blef ifrigt efterspanad, men utan att kunna anträffas. Slutligen fick en polistjensteman i onsdags reda på, att han skulle befinna sig i Lindome socken hos någon derstädes boende illa känd person. Poliskommissarien Kant jemte ett par polistjenstemän samt några civila personer, hvilka af intresse för saken välvilligt erbjudit sitt biträde, afreste derföre i onsdags afton för att uppsöka Ekholm. Denne anträffades också slutligen hos en illa känd smed vid namn Samuel Börjesson på torpet Dverröd i Lindome socken, liggande på ett loft tillika med nio andra, som tillhörde samma tattarfölje som han sjelf — alla beväpnade med knitvar, på sjömanssätt hängande i skidor vid sidan. En af dem var försedd med en fyrdubbel revolver en annan med en dubbelpistol, båda laddade, och en tredje med ett oladdadt gevär. Dessa vapen användes dock ej. I nedra våningen af huset lågo icke mindre än 14 personer sammanpackade. Då hr Kant med sitt s:llskap anlände och omringade kojan, som var belägen inuti djupa skogen, ville ingen till en början öppna dörren, men slutligen förmåddes värden dertill genom hot. Då hr K., efter att ha förvissat sig om att Ekholm icke befann sig i nedra vånningen, frågade om någon bodde på loftet, kom E. slutligen nedspringande, sägande: Det är väl mig man söker efter... Han lyckades dock ej härvid, såsom hans beräkning synes ha varit, att bryta sig väg och fly, utan bäktades. Sedermera erkände han sig ha ämnat att begifva sig undan genom en glugg på gafveln till loftet, men funnit, att huset dertill var för väl cerneradt af fienden. Ekholm har vid anstäldt förhör medgifvit, att han varit brodren delaktig i stölden, men påstår, att han begått brottet i drucket tillstånd. Han förnekar dock att ha tillgripit en antik silfversnusdosa, som hr Wetterström saknat, och till hvilken stöld icke heller brodren velat erkänna sig saker. Ekholm är införpassad till cellfängelset.