Dagens Nyheter – 11 augusti 1866, sida 2

— Det är hon som skall dö! — Stig upp! yttrade han till henne. Vi skola gå ut; man qväfs här inne. — Hvart vill du att vi skola gå? frågade Julietta. — Hvart som helst; hufvudsaken är att vi få röra oss litet. Hvarken du eller jag lära i alla fall kunna arbeta i dag. Eller vill du icke mera följa med mig? Julietta steg upp ur sängen, kammade sitt hår och ordnade sin toalett, så att hon kunde visa sig ute. Derefter gick hon fram till en bur, som hängde i fönstret och hvari hon hade en kanariefogel, den hon höll oändligt kär. Genom en hastig rörelse, som undgick Leonards uppmärksamhet, öppnade hon dörren till buren: Morgonen bade varit malen: men nu skingrade sig molnen och solen blef synlig. Då de klara strålarne trängde in i kammaren, började fogeln qvittra och hoppa från pinne till pinne, änvu okunnig om att han var fri. Julietta uppgaf en suck, och tårar kommo henne i ögonen, när hon hörde dessa rena, smekande toner, när hon såg dessa milda strålar och kände deras lifgifvande värma. — Jag är färdig, sade hon derefter till Leonard, som under den stund han väntat gifvit åtskilliga tecken till otålighet. När han uppläst dörren, och de voro på väg att gå ut, ätertog den unga flickan: — O! förlåt... jag har glömt min bön, min morgonbön. — Läs den då, genmälde Leonard; ja, bed Gud ; ; : för dig :.. och för mig!