Dagens Nyheter – 11 augusti 1866, sida 2

dig, om du vill säga mig, hvad han heter, hvar han bor. Julietta svarade intet: — Jag är öfvertygad om att dn vet hvar hans bostad är belägen; ty du har tvifvelsutan varit hemma hos honom? — O! Leonard! utbrast den unga flickan i en ton af den djupaste förtrytelse och förödmjukelse. — Du ämnade ju besöka teatern i hans sällskap? — Det var första gången. — Det finnes icke en enda brottslig qvinna som ej förebär denna ursäkt, mumlade han mellan tänderna... Alltid är det första gången... Jag vill höra hans namn, säger jag dig! Jultetta iakttog sin vanliga tystnad. — Ah! det faller mig något in! återtog Leonard. Det kan icke dröja länge, förrän han kommer promenerande härförbi! Han är väl van att flanera utanför detta hus och fabriken, kan jag tro::.. Jag vet nu huru han ser ut... Han gjorde en rörelse i afsigt att lemna rummet, men han hejdade sig tvärt: — När jag tänker närmare på saken; vinner jag icke mycket på att träffa honom. Om jag söker ta lifvet af honom, kan det hända att detta ej lyckas fullkomligt. Han kan komma sig, och jag blir häktad : .. Utmanar jag honom på duell, kan jag bli dödad, och han..: Han talade icke till punkt; men han kastade på Julietta en blick, som sade mera än ord; och i hans hjerta höjde sig en stämma, som ropade till honom;