Dagens Nyheter – 11 augusti 1866, sida 2

Om någon i detta ögonblick inträdt i den solbelysta kammaren och, utan att sjelf vara sedd, betraktat den scen, han der skulle ha blifvit vittove till, flickan som låg knäböjd på golfvet, blickande mot himmelen, och Leonard, som förstulet såg på henne, under det att ett vemodigt uttryck sväfvade på hans läppar, samt tillika hört den bedjandes andäktiga mummel blanda sig med fogelns glada sång, skulle han ha trott sig kommen till ett lyckligt hem. Denna vindskammare inneslöt ju allt hvad man kan kalla verkligt godt här i verlden, allt hvad man icke kan köpa för penningar, allt hvad som utgår omedelbart ifrån Gud och återvänder till bonom toner, solstrålar, skönhet, tro, ungdom och kärlek! Men om den osynlige åskådarens blick förmått tränga till djupet af dessa lyckliga menniskors hjertan, skulle lan ha funnit att förtviflan rasade inom dem och att tanken på döden sysselsatte dem båda. De gingo ut ur kammaren, och Leonard bjöd Julietta sin arm. Vid hörnet af Sourdiere-gatan ropade han på en droska, som var stationerad å Marche-Saint-Honorct-torget. — Åh! är det du? sade drosk-kusken; som var bekant med honom; ty han hade förr i verlden varit kabriolettkusk. Duär således icke längre i tjenst hos engelsmannen? — Hvarföre följde jag icke bonom till verldens ända? tänkte Leonard. Då kusken märkte att hans fordnve kamrat ledde en ung och vacker flicka, blinkade han med ögonen, gjorde en betydelsefull åtbörd med handen, och närmande sin mun intill Leonards öra; sade han: