Dagens Nyheter – 10 augusti 1866, sida 3

hans djerfhet. Jag frågar dig, om jag icke sedan var berättigad attf tro det den unge mannens handlingssätt i sjelfva verket, icke var så tadelvärdt, och att jag aldrig bort göra så mycket väsen af hans beteende. Hvarje dag fortfor han att förfölja mig, och jag förteg förhållandet för dig, emedan jag fruktade, att du skulle anse mig vara en flicka utan kurage. Emellertid omnämnde jag saken ännu en gång, då jag tyckte att han började gå för långt i påflugenhet. Denna gång skämtade du icke, du råkade i raseri, och i din förbittring ville du anfalla och kanske döda honom: , — Ack! om jag hade gjort det! utbrast Leonard. — Fortsätt! — Jag måste nu på ännu större skäl än förr undvika att tala något om min förföljare. Om jag för dig berättat sanna förhållandet, skulle du möjligen i ditt vredesmod hafva begått en dålig handling och dragit stor olycka öfver oss båda : . ; Jag teg; ty jag älskade dig så högt. — Hon älskade mig högt!.:: Ah! hon vågar! :.: Nå, det var roligt att se att äfven du är glad och fallen för skämt: Låt höra vidare, min flicka. Dessa bittra och grymma ord nedslodo Julietta till den grad, att hon tvärt afbröt sin berättelse. Hon ryckte tillbaka den band, som Leonard höll i sin, och åter betäckande ansigtet med sina begge händer, förblef hon en stund liggande tyst, likasom sökte hon återknyta sina tankars afslitna tråd: — Ah! ja... der var jag :..sade hon der: efter. Och hon fortfor: — En dag då jag var på fabriken :.: