Dagens Nyheter – 9 augusti 1866, sida 3

i fönstren. Det syntes honom som om han hade råd att gifva Julietta allt hvad han såg. — Jag vill att hon skall äta på silfvertallrik, sade han till sig sjelf; det kommer hon nog att tycka om. Vi skola hafva två fullständiga kuverter af silfver eller åtminstone af nysilfver. Också bör jag kanske gifva henne en schal... af casimir ... till bröllopspresent? ...Sådana schalar passa fruntimmer som äro klädda i hattar; och hvarföre skulle icke Julietta ha hatt? Hon är ingen arbeterska, utan artist som snart torde blifva lika ryktbar, som fru Jacotot. Då han kom hem om qvällarne, gaf han sin fästmö del af sina planer, hvilka för hvarje dag blefvo alltmera lysande. Julietta hörde på honom med tankfull min och ett mildt småleende på sina läppar; men hon teg. Hvad: betydde detta leende och denna tystnad? Att den unga flickan delade hans ljufva förhoppningar, men var alltför blyg för att vilja sjelf yttra sig. Så trodde Leonard och han invaggade sig i gyldene drömmar, njöt i inbillningen redan på förhand den lycka som väntade honom. i Men han skulle drabbas af ett hårdt slag den stackars mannen: En afton då han färdades i sin kabriolett utefter en af boulevarderna, och såsom vanligt satt försjunken i begrundande, inträffade den olyckshändelsen att ena hjulet stötte emot en afvisar2, hvaraf följden blef att en af åkdonets fjedrar gick sönder. Leonard styrde genast sin kosa till hyrkuskverket och tröstade sig öfver det ledsamma äfventyret med hoppet om att bli ledig några