Dagens Nyheter – 9 augusti 1866, sida 2

unga flickan. Denna hade slagit ned ögonen och var alldeles purpurröd i ansigtet, hvilket förhållande, enligt hans tanke, fullkomligt bekräftade riktigheten af hans förmodan. — Nej, det är dig man betraktar, genmälde Julietta i förebrående ton. — Mig?... Nå, det må de gerna göra, om de behaga...: Jag bör vara särdeles vacker att åse, ty jag är så lycklig! Det torde behöfva erinras att Leonard, ehuru han i likhet med alla kabriolettkuskar, kände namnen på de flesta pjeser som spelades i Paris, sällan besökte teatrarne. Längst ned på parketten stod en ung man; hvilken, äfven sedan Leonard slutat skratta och gnola, höll sin kikafe oupphörligt riktad midt emot den loge å första raden, hvari våra förlofvade hade sin plats: — Den der herrn kikar alltför länge på mig, sade Leonard. Det är oskickligt och näsvist att så der genera folk. Så snart ridån gått ned, skall jag uppsöka honom och bedja honom bättre iakttaga det passande. — Gör icke det, inföll Julietta ifrigt: För det första är det icke på dig han ser. — Huru! Ser han icke på mig? — Nej, derom är jag fullt säker. — På hvem då? — På mig. — Dig! Åh!;.. Det syns tydligen att det ej står rätt till med mig i dag. När man vänder sig åt mig, tror jag att det är dig man begapar, och när man kikar på dig, inbillar jag mig sjelf vara föremål för uppmärksam-. het . ;. Ursäkta, jag finner nu att det verkligen är dig han betraktar. ... För tusan! det var