Dagens Nyheter – 8 augusti 1866, sida 2

icke begrep dessa granna och varma ord, emedan hon aldrig erfarit de känslor, för hvilka de voro uttryck. Julietta var ingalunda af naturen hård och kall, långt derifrån! Men ännu var kärleken af henne helt och hållet opröfvad, vulkanen slumrade under snön. Vänskap, tacksamhet och tillgifvenhet, förmådde deremot sätta hennes hjerta i stark rörelse; När hon läste om sånana känslor, då blef hennes röst vek, blixtar sköto fram ur hennes mörka ögon och en purpursky, framjagad af det varma, spanska blod, som rann i hennes ådror, öfverfor för ett ögonblick hennes eljest bleka kinder. Då Julietta blef sömnig, gick hon alltid fram till Leonard och afbröt hans läsning genom en kyss, hvilket betydde att hon då ville gå till sängs. Knappt hade hon lagt sig och hållit sin aftonbön, förrän hon insomnade djupt. Helt annat var förhållandet med Leonard. I hans bröst rasade den våldsammaste passion; han saknade denna sinnesro, som utgör det oskyldiga barnets största skatt. Flera timmar förblef han liggande utan att få en blund i sina ögon. Han led, den stackars mannen; och hade han icke orsak till att känna sig bedröfvad? Det blef honom tydligare för hvarje dag, att de käuslor, hans skyddsling hyste: för honom voro af en helt annan art än de som bodde i hans hjerta. Då hon svurit att älska honom, hade hon icke haft minsta begrepp om hvad kärlek var. Han kom snart till den slutsatsen; att han skulle få mera lugn om Julietta icke vore honom så nära som nu var fallet, och hyrde derföre tvänne rum i ett hus vid Sourdiere-gatan.