Hyrkusken Leonard. Af X.-B. Saintine (förf. till Picciola). (Forts. fr. föreg. AZ.) — Jag har icke mera någon familj, några anhöriga, sade han till sig sjelf en dag, då han funderade på denna sak; åt hvem skulle jag då anförtro Julietta? Åt främmande personer? ... Nej, det får icke ske!... Kan jag väl skiljas från henne? Nej, det kan jag icke. Och för öfrigt skola ju vi en dag blifva man och hustru, och vi ha lofvat min mor att redan nu betrakta oss såsom oupplösligen förenade med hvarandra; Detta var gummans yttersta vilja, och hvad man lofvat en döende, bör man redligen hålla. Under den första månaden fortfor han att a Julietta ett i allo faderligt bemötande. Om han suckade, då han såg på henne, kom det sig deraf, att han tänkte på den stora förlust de gemensamt lidit; om han tog henne i sin famn, var det för att lindra hennes smärta, om ban kysste hennes ögon, var det för att aftorka hennes tårar. Knappt var månaden förfluten; förrän Leonard kände kärleken änyo upplåga midt i sorgen, likasom elden under askan, hvilken hämmat och undertryckt men icke förmått utsläcka densamma. Hvarje morgon i god tid steg vår vän upp, spände för sin häst och tog plats vid den station; som var honom anvisad; ty han hade nu ÅR blifvit en simpel kabriolettkusk. Men innån )han lemnade hemmet, omfamnade han allon lå