Dagens Nyheter – 7 augusti 1866, sida 2

Jag häpnade och betraktade honom upprepade gånger, för att förvissa mig om att icke något misstag på person egde rum. Det var verkligen han. — Afven han såg en stund på mig; men hvarken mina anletsdrag eller min röst tycktes uppväcka något minne hos honom. — Leonard ni känner således icke igen mig? sade jag till honom. Han kastade en mönstrande blick på mig, derefter smålog han och pekade utan att afbryta sin tystnad på den ytterrock han bar. Det var verkligen min gamla rock, vänd, än: drad, försedd med ny krage, nya uppslag på armarne, hvad vet jag? MHufvudsaken är att rocken såg elegantare och nyare ut nu, än den gjort femton år förut, då jag afstod den till Leonards förmån: — Jaså, Leonard, sade jag till honom, ni har haft lycka med er, ni har stigit i graderna; efter hvad jag kan se. Det här åkdonet är mycket vackrare och beqvämligare än det ni hade förr i verlden. ... Rår ni sjelf om denna kabriolett? Han svarade genom en jakande åtbörd: — Nå, det var roligt att affärerna gått bra. Det är förmodligen för aflagda sparpenningar, som ni köpt detta åkdon? Han gjorde en axelryckning, hvilkens betydelse det var svårt för mig att förstå: Jag började tro att jag denna dag skulle sjelf få underhålla konversationen, då deremot förr i verlden ett enda ord af mig var nog till att lossa hans tungas band: — Och er skyddsling? sade jag till honom: — Min skyddsling! utropade han; i det han