Dagens Nyheter – 7 augusti 1866, sida 2

sitt bröst och då han sedan vände sig till:sin mor för att tacka henne för den sällhet hon beredt honom, uppgaf han ett förfärligt anskri. Den gamla hade uppgifvit sin sista suck, medan hennes son för första gången tryckte kärlekens brinnande kyss på sin skyddslings läppar. Naturligtvis hade jag under de år Leonard var i tjenst hos den rike engelsmannen icke kommit att underhålla den bekantskap, jag förut forrmerat med honom: Jag hade helt och hållet förlorat honom ur sigte, då jag nyligen genom en slump sammanträffade med honom. Jag ämnade mig på en utflyckt till ett ställe utom staden. En kabriolett, som var tom; passerade mig, jag ropade an densamma, den stannade, och då jag vände mig till kusken; för att fråga om han var hugad att skjutsa mig, igenkände jag till min förvåning min gamle vän Leonard. Dragen voro de samma; men ack! huru förändradt var icke ansigtsuttrycket! Det frimodiga väsendet, den) glada minen voro alldeles försvunna. Han satt i åkdonet tankfall, sorgsen och tyst, med fåror i pannan; gråsprängdt hår och mörkblå ringar kring ögonen; Hela hans ansigte var sköfladt af sjukdom och sorger, måhända af båda delarne, med ett ord på honom hade de tre, fyra år som förflutit, sedan vi sist sågo hvarandra, inverkat lika menligt, lika förstörande som ett fjerdedels sekel på menniskor i allmänhet. Då jag tog plats bredvid honom; vände han sig nästan bort ifrån mig, och det var med en hes, sträf röst, en sådan som droskkuskar vanligen hafva, som han frågade mig: — Hvarthän behagar ni åka?