Dagens Nyheter – 7 augusti 1866, sida 2

spratt till, likasom träffad af en elektrisk stöt; och hans blekhet, hans dystra min, fårorna i hans panna försvunno genast likasom genom ett trollslag: — Ja, Julietta, återtog jag, er lilla Julietta : : : ni ser att jag icke glömt hennes namn: Sysselsätter hon sig ännu med målarekonsten? Köper ni ännu sommarhattar åt henne; som kosta en million? — Huru! ni vet? ... Ja, det är sannt; jag berättade detta för längesedan för er: — För längesedan, min käre Leonard, omfattade ni mig med mera förtroende än ni nu tyckes göra, ni presenterade mig då för er fosterdotter på Cadraugatan ::: Jag måste visserligen hålla mig på vederbörligt afstånd ..: hon satt i ett fönster uti fjerde våningen och jag passerade förbi uti ert åkdon :;:: — Ack! hvad hon var intagande på den tiden; sade han småleende. Men löjet försvann straxt; hans anlete återfick sitt förra; sorgsna uttryck; och med en suck som påminde om en förbannelse, rigtad mot himmelen; tillade han: — Ack! när jag tänker på den tiden och de år som följde närmast derefter! ; : Jag var så lycklig då! — Ni är således icke lycklig numera, min stackars vän? frågade jag. — Nej, min herre; Han tystnade; men efter en stund började han af sig sjelf tala om Julietta och mor Toureau. På sådant sätt fick jag kännedom om de händelser som äro skildrade i denna afdelning af min berättelse;