— Men om jag icke behöfver en kusk, fortfor engelsmannen, behöfver jag så mycket mera en trogen och modig tjenare, för hvilken jag hyser oinskränkt förtroende. Ser du, under så långväga färder som den nu ifrågavarande, begär man icke allenast att bli uppassad af sin följeslagare, man önskar också att resan genom trefligt samspråk med honom må bli förkortad, med ett ord man vill vara beledsagad af en person som man kan betrakta på en gång såsom en sällskapsbroder och en betjent. Genom att vara åtföljd af en så beskaffad person, undgår man den ledsnad hvaraf man under resor vanligen är besvärad; man slipper sjelf sköta kassan och träda i omedelbar beröring med värdshusvärdar, hyrkuskar os s. v. -Tillika har man det medvetandet att; om en verklig fara någongång hotar, befinner man sig icke ensam. Jag känner dig i botten, Leonard, du är en hederlig och: bra karl; Jag behöfver en man med dina egenskaper; vill du följa med mig? Knappt voro dessa ord uttalade, förrän Leonard utropade: — Jag följer er! Han sysselsatte sig sedan med tillrustningar i och för resan. Då han nu beredde sig till att lemna Frankrike och fara till fjerran belägna länder, hvarifrån han tilläfventyrs aldrig skulle återkomma, ville han i främsta rummet ordna så att hans gamla mor fick lyfta hans aflöning hos någon affärsman i Paris; Engelsmannen åtog sig att besörja den saken. Han var till och med så god att han anslog en liten pension åt fru Toureau och hennes fosterdotter för den händelse att Leonard skulle drabbas af någon olycka: