Dagens Nyheter – 6 augusti 1866, sida 2

I tor, dess folkhopar, dess dimmor och snödrifvor, dess stoj och sorl. — I Paris, sade han till sig sjelf, är det en viss förtjenst, en heder att vara en skicklig kusk. Det är icke så lätt att bana sig väg genom den täta folkmassan, utan att åstadkomma någon skada, att styra rätt, då man har på ena sidan om sig en sandkärra och på den andra en elegant kabriolett, som oaktadt trängseln rullar fram med oförminskad fart. Man måste undvika att stöta ihop med omnibusarne, då man möter dem på en smal gata i synnerhet om något af husen håller på att repereras, och en vidlyftig byggnadsställning med anledning deraf inkräktar en god del af det knappa utrymmet; Man får åtminstone öfva sig, man har svårigheter att bekämpa; och det är just det som är roligt: Men här, på de ödsliga; jJemna landsvägarne, der man icke träffar något hinder, här skulle man ju kunna köra; äfven om man vore blind. Att vistas här är att förnedra sig, att underskatta sitt eget värde; det är att dö af blygsel och ledsnad. Han saknade således nu bittert sin kabriolett, sin häst. sina kamrater, till och med de trefliga stunder, han ibland tillbragte tillsammans med dessa vid glaset, och hvarifrån han under en. längre tid afstått. Han blef dyster, tvär och grälsjuk; slutligen beslöt han en vacker dag att återtaga hvad han kallade sin frihet, att lemna det präktiga hotellet, det ståtliga slottet och flytta tillbaka till sin vindskammare. Han ämnade just begifva sig till husbonden, för att begära sitt afsked, då man kom och underrättade honom att denne hade något vigtigt att säga honom;