Dagens Nyheter – 3 augusti 1866, sida 2

till mig. De båda männen stannade och utbrusto i skratt, då de sågo dess rörelser. Men hasteligen öppnade sig stammen, likasom hade den varit ett skåp, och ut trädde fyra soldater, vackra gossar; prydda med galoner och värande långa sablar. Alla fyra hade skinnfodrade kappor öfver lifrockarne och vid hvars och ens bälte hängde en läderpåse. — Aha! det var husarer, inföll Leonard. — De uppställde sig midt framför mig, och hvad som förvånade mig var att en och hvar utaf dem hade ett nummer på sin läderpåse; — Ett nummer! stammade fru Toureau. Hon kastade en betydelsefull blick på sin son, men vågade icke säga något vidare. — Alla numrorna voro olika, fortfor Julietta. — Jaså, genmälde den gamla frun nyfiken, Nåå? — Jo, när de skäggiga männen blefvo varse soldaterna, räddade de sig genom flykten och jag befriades genom mitt uppvaknande från all fara, Sedan Julietta sålunda slutat sin berättelse, förblef fru Toureau länge tankfull; — Huru tokigt man kan drömma! utropade Leonard; som skämdes öfver den rörelse han nyss visat. Han satte sig på den stol han en stund förut med så mycken våldsamhet svängt i luften. Man åt frukost tillsammans, man talade om andra saker, och drömmen tycktes vara glömd; Då fru Toureau följde Julietta till ateliern— det var nu icke längre en skola hon besökte — språkade de om hvarjehanda; till slut tog gumman mod till sig och frågade helt direkt: