Dagens Nyheter – 2 augusti 1866, sida 3

Detta medel visade sig vara ensamt tillfyllestgörande. Två månader hade förflutit efter den dag då mor Toureaus ruinerande spekulationer blefvo upptäckta af hennes son. Leonard tänkte icke mera på det sorgliga förhållandet. Genom ett lån på hundrafemtio francs, som han fått af hyrkuskverkets föreståndare, hade hah betalt sina mera trängande skulder, och allt gick sin jemna gång. En morgon berättade Julietta för sina goda beskyddare en dröm som bon haft under natten. — Jag tyckte mig vara förflyttad till en skog; sade hon, en wild trakt, der jag hade på alla sidor omkring mig strömmar och klippor. Till venster om mig slingrade sig en bred, stenig väg utför en tvärt sluttande kulle. Jag var sysselsatt med att afteckna en ek, en riktig jätte-ek, som höjde sig öfver de andra träden,likasom vore han skogens konung. — Och du var ensam? frågade fra Toureau. — Alldeles ensam. — Hvilken oförsigtighet! mumlade Leonard. — Hela min uppmärksamhet, återtog Julietta, var fästad på trädet, dess ofantliga stam, dess väldiga grenar och ymniga löfverk, då två skäggiga figurer blefvo synliga vid krökningen af vägen; det var två mycket fula karlar, hvilka, att döma efter deras vilda ansigtsuttryck, måste bafva elaka afsigter. — Tjufvar, helt säkert? sade den gamla. (Forts.)