Dagens Nyheter – 1 augusti 1866, sida 2

erinrar sig Ieonard datot och spritter till vid detta minne; till en början tror han, att hon uppläser en för tillfället inlärd lexa, hvilket redan fyller hans hjerta med glädje, men då han närmar sig Julietta och med klappande hjerta följer med ögonen raderna och orden, som hon pekar på med fingret; när han hör henne stanna, fundera, stamma på somliga ord, taga miste och ändra sig på andra, ack! då uppenbara just sjelfva felen att han ej misstagit sig; häpen och orörlig, ej vågande tro hvad han ser och hör, vänder han till modern sin frågande blick, men hon pekar med en stum åtbörd på deras granne. Då förstår han allt. Som en galning springer han fram till fru Lardenois, omfamnar henne så häftigt, att han är nära att qväfva henne, och amnade just tacka sin goda, gamla mor på samma kraftiga sätt, då han i detsamma blef stående med vidöppen mun vid åsynen af en lång pappersrulle, som Juliette räckte honom. Han kom genast att tänka på en gratulation eller ett stilprof med adverber slutande på ligen: obestridligen, oföränderligen, såsom man hade låtit honom sjelf göra i hans ungdom för att glädja sin moder, som ej kunde läsa. — Hvad, kan hon skrifva också? — Bättre opp; se bara! utropade gumman Toureau. Leonard kunde ej föreställa sig att man på papper kunde åstadkomma något som öfverträffade skrifkonsten, uppvecklade rullen, och för hans förvånade öga visade sig ingenting mindre än kejsar Napoleon med purpurröda läppar, porslinsblå ögon och rosenfärgade kin