Dagens Nyheter – 30 juli 1866, sida 2

som skulle kunna klyfva ert hjerta i fyra delar när tiden kommer. Stackars liten! Jag är så ker på att jag kommer att tycka mycket om henne: För tusan! jag skulle hafva varit far åt henne och hon två år äldre — och se der allt! Vid den tiden egde jag en öfverrock, som snarare skulle anstått en kavriolettkusk, än en litteratör som jag — till på köpet valberättigad och valbar till andra kammaren. Jag bad Leonard emottaga densamma såsom en ersättning för den, som på ett så oädelt sätt blifvit honom frånstulen; och det är ifrån den dagen som vi räkna vår närmare bekantskap. Då jag åkte med honom, talade han alltid om sina förhållanden och planer, om Julietta och pratade alltid ur samma glädtiga och jovialiska ton, så framt ej minnet af catalonskan störde hans prat. . — Ack! min herre, sade han, jag kan aldrig förgäta mitt sista möte med henne, då midt uti vågorna hennes likbleka ansigte visade sig bredvid mig. Och jag kan hafva mod att säga det jag ej återsett henne sedan hon i Perpiguan promenerade så utspökad och uppsluppen vid sergeantens arm? Hvarje gång jag närmar mig Austerlitze-bron, tycker jag mig — det är ju galenskap, men saken förhåller sig likväl så — se en våldsam hvirfvel på det ställe, d-r jag fann henne. Jag tycker nu att hon, i ögonen öppnades, igenkände och med sin biick anbefallde mig sitt barn. Detta är i alla fall föga sannolikt, ty hon kunde då knappt tänka; hon var nästan halfdöd och mitt utseende hade förändrats mycket. Den sista omständigheten gör likväl ej mycket till, tror jag. Emellertid