Dagens Nyheter – 27 juli 1866, sida 3

1ICILIU oHadl SCHALVIL JL UNUCI UH VIL adiSall tl vill preussiska högqvarteret för att anropa konungens mildhet: Orsaken till österrikarnes nederlag. Man har hört preussarnes framgångar under kriget mot Osterrike uteslutande tillskrifvas tändnålsgevärets mördande verkan. Men detta påstående torde dock vara alltför ensidigt, helst till och med österrikiska tidningar på sednaste tiden börjat öppet erkänna, att de svåra förlusterna och nederlagen i Böhmen mindre bero på tändnålsgevärets öfverlägsenhet, än på det system, som råder i Osterrike. Efter det ödesdigra året 1848 har en stor förändring försiggått inom österrikiska armen. Man har vinlagt sig om att göra den slagfärdig, man har ifrigt uppdrifvit officerarues kunskaper i de speciela vapenslagen och förbättrat manskapets ställning. Men under det man äfven bragt materielen till hög fulländning, har man lemnat armåens själsodling å sido. Man har velat skapa en väldig maskin och vunnit detta syfte, men icke dragit försorg om den kraft, som skulle sätta maskinen i rörelse, utan rent af qväft den i födseln. Officerarne ha blifvit beröfvade all sjelfständighet, så att en kapten nu knappt har så mycket att säga som en fältväbel 1848. Och då man så omsorgsfullt sökt utplåna all individualitet, är det helt naturligt att de lifvande andliga krafter skola saknas, som fordras för en lycklig krigföring. Man kan icke begära att menniskor, som under en följd af år nödgats afstå från hvarje sjelfständig handling och småningom stelnat i en viss form, plötsligt skola kunna vakna upp ur denna förstening och återfinna den själens spänstighet, som utgör vilkoret för den fria handlingen. De romerska gladiatorerna kunde väl dö för kejsaren, men de kunde icke tänka för honom. Denna ringaktning för armens andliga lif har äfven i andra afseenden medfört bedröfliga följder. Soldatens hjeltemod har varit rent af förderfligt. Striderna vid Königsberg och Oversee må ha varit tillfredsställande för dem som bedöma truppers duglighet efter det större eller mindre antalet af döde, men för tänkaren var den mycket betänklig, emedan samma framgångar kunnat vinnas nästan utan förlust. Efter striden vid Oversee har det blifvit en fix id hos armen att endast begagna gcvirskolfven; men om denna taktik vore riktig, så ligger den slutsatsen nära till hands att en duktig knölpåk vore det bästa och enda nödiga vapnet. Österrikiska infanteriet har emellertid offrat sig för denna ide. Det gick framåt tills det stupade; men dess anförare borde ha insett att metoden icke dugde, alldenstund man icke kan segra. med döda bataljoner, och likväl skedde ingen ändring. Detta förakt för menniskolif är en följd at systemet. I Ryssland, der samma idter äro herrskande, är förhållandet alldeles lika; man kan på sådant sätt bringa en trupp derhän att den vet att dö, men icke förstår att segra. Vid en blick tillbaka på händelserna under detta krig, häpnar man snarare öfver den dåliga ledningen än öfver truppernas beundransvärda sjelfuppoffring. I förening med den oriktiga taktiken finner man öfverallt splittring af stridskrafter och bristpå samverkan. Deren kår bordt stå, fanns blott en brigad, ofta blott ett regemente; der flera kårer bordt understödja hvarandra, lemnades ingen hjelp. Ofverallt kom man för sent eller för tidigt. Någon manövrering kom ej i fråga, utan man endast gick blindt framåt. Förråder funnos i massa, men förplägningen var dålig, ty förråderna funnos alltid på annat