Dagens Nyheter – 27 juli 1866, sida 2

mannen, utan att likväl kunna göra den minsta rörelse. En granne inträdde. Det var en reslig, ljushårig herre, blek och mager, nyfiken och afundsjuk, som för öfrigt var en vän ull familjen. Han hade sett ljus hela natten uti makarnes sofrum, sett pigan med en förvirrad uppsyn gå. och komma, och anande något ovanligt, hade han infunnit sig. Man berättade honom förhållandet och det var ej utan ett hemligt nöje som han erfor att hans vän, hvars affärer gingo långt bättre än hans egna, befann sig i förlägenhet;: Han frågade om man varit på polisbyrån: Nu uppgick ett ljus för fru Duri-Delporte. Hon bad honom att genast springa dit: Den nyfikne grannen, som af naturen var föga artig, skulle gerna hafva vägrat, men han hade sjelft blottställt sig. Han förebar visserligen, att han också hada utbetalningar att göra, men han kunde likväl ej under dylika förhållanden vägra dem cen så ringa tjenst. Han gick. Under hans frånvaro började de båda makarne att hoppas; men detta hopp blef af kort varaktighet. i Grannen återkom. Han sade ej ett ord utan sänkte med en sorgsen uppsyn hufvudet, utsträckte armarne och suckade. Detta var nådestöten. — Du ser, allt är slut, sade fru Delporte; vändande sig till sin man! det skulle ej vara som det är, om du gifvit akt på nummern, I samma ögonblick hördes en häftig ringning på dörren: Fru Delporte spratt till; en kallsvett badade den sjukes panna: