Dagens Nyheter – 27 juli 1866, sida 1

der svaghetens vapen och i sin ordniog flyr till listen. — Beröfvad lejonhuden, ikläder han sig räfskinnet. Ve honom, i fall det sednare omhöljet sviker hans svaghet! Sådan var den ställning, hvaruti den hederlige Duri-Delporte befann sig. Att nämna minsta ord om kabrioletten, skulle hafva varit att utsätta sig för den farliga olyckan att kallas trolös, slösande och oordentlig! Till en början vågade han ej trotsa ovädret. Det var först efter en våldsamt utkämpad inre strid och i hopp att låta en hoppets stråle skingra sin familjs sorgliga sinnesstämning, som han framstammade den fatala bekännelsen. Härunder visade han sig så skamflat, förkrossad och ångerfull, att hans bustru intogs al medlidande för den olycklige och uppsköt förebråelserna till en annan dag. — Du har väl åtminstone, sade hon, observerat kabriolettens nummer? — Ack! nej, jag tänkte ej ens derpå! -— Hvilket fel! Men om du åkt hem, kan du ej vara trött. Spring genast till alla hyrkuskar, till alla stationer och försök att igenkänna kusken, åkdonet eller hästen. Den olycklige sänkte, utan att svara, hufvudet och kastade en sorgsen blick åt peudylen på kakelugnen. Klockan var half elfva. Hum kunna vid denna tid genomströfva Paris ifrån öster ull 5 vester, från norr till söder i alla rigtulngar, när han redan tillbragt halfva dagen med föotpromenader? Nedtryckt af trötthet och snärta, var det endast med möda han kuude begazna sina ben. Hans hustru märkte emsllertuid soart att havs hy, ifrån att förut hafva varit likbiek,