Charad, Mitt första är det första utaf moder, Ett ljud det är, som man på landet höra får, Helst hvarje qväll, då solen går Att taga sig ett bad i vesterns purpurbölja. Mitt andra är en liten blomma blå, Som plär så anspråkslös på fältet stå, Ej ensam, nej — till många millioner. Dess späda väsen, då hon mejas af, Blir något ganska nyttigt af: Det kläder individer och nationer. Mitt hela, käre vänner, är en man, Hvars namn med skäl på allas läppar sväfvar, Och som för inga svårigheter bäfvar, Ty — konstens djupa mimersbrunn ban fann.