Dagens Nyheter – 26 juli 1866, sida 2

en af de personer, som under gårdagen begagnat hans åkdon. Han erinrar sig en ung man med rynkad panna, bekymrad och orolig upp: syn; men hvarest finna honom? Han hade kört honom till spelhuset Frescati. Om plånboken egdes af denne, hade han måhända räddat hans förmögenhet, hans heder om penningarne ännu tillhörde honom. Han stannar alltså utanför Fresca:is port och frågar efter Delporte. — Känner inte, svarade portvakten: Hos flera andra samma fråga, samma svar. Leonard fäller modet och tröttnar att lönlöst forspilla sin tid, hans enda rikedom, och för gäfves uttrötta sin häst, hans enda vän. Han har i deras hem uppsökt alla de personer, som han skjutsat dagen förut, med undantag af den unge mannen och en liten fet gubbe med anspråkslöst yttre. Denne hade han ej heller kört hem, utan lemnat honom i ett gathörn, hvilket i Paris ofta händer kuskar som köra föt dessa hederliga borgare, hvilka frukta att utsätta sig för bannor af sina hustrur, om de fingo se dem återvända hem i vagn: Huru kunna föreställa sig att en dylik man bar trettiofem tusen francs på fickan? Leonard tog derföre sitt parti. Hans häst och han sjelf voro i behof af hvila och föda; han uppsöker närmaste restauration och ämnar sedan begifva sig till polisbyrån för att i dess vård öfverlemna den dyrbara plånboken. Ack! denne hederlige borgare; den lille tjocke mannen, som stigit ur vid gathörnet; var verkligen den person; som aftonen förut trott sig vara plånbokens laglige egare. (Forts.)