Dagens Nyheter – 26 juli 1866, sida 1

der — sannerligen, ni hade nog funderat en stund. Om jag tagit henne med mig till Frankrike, hvad skulle jag då göra? Inte kunde jag öfvergifva den stackars flickan som för min skuld lemnat sitt hemland. Dessutom hade man lofvat mig mitt afsked och jag hoppades snart kunna slå mig ned i ro kos min gamla mor; gumman förstår sig ej på skämt i den här vägen, och huru minga predikningar, om jag på detta sätt hemifört cen sådan sonbustru åt henne! Dot var verkligen hög tid att gumman kom mig till hjelp; men ifrån detta ögonblick var milt beslut fattadt. Då vi nalkades gränsen, berättade jag saken för sergeamten, som var min gamle vän och kamrat; han lofvade at hjelpa mig. Han uppsökte Beatrix och bad henne taga reson, Det hjelpte icke. Dagen derpå infann hon sig åter under höga rop och strida tårar; hon ville träffa mig. Sergeanten talade vid herne, och när han åter kom, hviskade han rig sa henne till Qvlit, Jag tackade houem ffcra gånger fö hans väuskan, Bealriz np HH ? körde ver och jag iereåg heune ej förr än all svåra vig, N ra dar gar il Perpiguan, der jig återforn henue koket ulstyrd, hängande vid sergeanters arm! Se der, min herre, fortfor Esovatd skrattande, den trognaste qvinna jag rögonuslna träffat! Leonard tycktes vu vilja sluta sin berättelse och. förblef, sedan han låtit viskan vidi aln hästs länder; tyst, och syntes ej mer bry sig