Dagens Nyheter – 25 juli 1866, sida 2

bjuda två sous åt en reskamrat, ät en person, som så beredvilligt sökte skingra ledsnaden under vägen? Då hans vetande och vältalighet så väl öfverensstämde, så blef hos större delen af hans likar behofvet af bildning så lifligt, att de på stationer, medan de väntade på kunderna, sysselsatte sig med någon bok, under det att deras yrkesbröder, fiakerkuskarne, sofvo på sina kuskbockar. Hvad läste de? Romaner, teaterpjeser, ja understundom lärda arbeten. En dag talade en kabriolettkusk med mig om Puffendorf. Sannt är, att han i detsamma var nära att skuffa mig ur åkdonet. Han var säkerligen ett undantag :.. åtminstone hvad Puffendorf angår. Jag vet ej om det kommer sig af fördom hos mig, men jag tror, att kabriolettkusken gjort lika stora framsteg uti belefvenhet som uti bildning, två saker som, på långt när, ej äro ett och detsamma. Tror ni väl, att en person, som kan uttrycka sig på ett vackert och städadt språk, skulle bättre hafva valt sina ord än han? — Hvart önskar min herre blifva körd? — Behagar min herre vara af den godheten och se på klockan! och tusen andra olika uttryck. Säg mig en fiakerkusk som tilltalar er i tredje personen! Men kabriolettkusken stannade ej vid vackra ord! Det lönade verkligen mödan att se honom öppna sin helgedom, med hvilken förekommande artighet han hjelpte er att nå fotseget,i det han med ena handen stödde er; och med den andra hindrade edra kläder att vidröra det smutsiga vagnshjulet; ty uppstigandet uti en kabriolett är, det kan jag försäkra; ingen lätt