Dagens Nyheter – 25 juli 1866, sida 1

Hyrkusken Leonard. AL X.-B. Saintine (förf. till Pieeiola.) Kabriolettkusken, sådan kan var för omkring tjugo år sedan, är en typ som numera helt och hållet försvunnit. För min del åtminstone saknar jag honom och föredrog honom ej långt tillbaka framför fiakerkusken. Den förre intog samma säte som den, för hvilken han körde. Den sednare åter står endast då 1 något direkt förhållande till sina klienter, när han öppnar vagnsdörren och begär drickspengar, Lefvande ensam på sin vacklande thron den öfriga delen af daven, utöfvar hans isolerade plats ett visst iofiytande på honom. föga bekymrande sig om sin egen person, rakar han sig:sällan och vårdslösar sin toilett. Hvartill skulle det också tjena att raka och försköna sig för fo!k, åt hvilka han vänder ryggen runder hela vägen. -Skiljd ifrån den för hvilken han kör, dömd till tystnad eller åtminstone till monologer, när han slipper ropa ur vögen! erfar ban för att öfva sima struporganer, behof it att hvissla, om han är vid godt humör, eller utt svärja, om han befinner sig uti motsatt sinnesförfattnivg. Vanligtvis svär han: han svär öfver vagnar som stänga gatan, eller öfver menniskor som han ej kör öfver. Svarar man hovom ur samma ton, korsa otidigheter hyaranere, elden underhålles å ömse sidor och ban är nöjd; han kar fått en förströelse, ett samtal i sju smak. Då vägen blir fri, snärtar han såsom ot sista argument, hästarne eller sin trätobroder el fortsälter sin-vög. I hans händer är piskan ett ypperligt medel till förströelse. Om