Dagens Nyheter – 25 juli 1866, sida 1

fiakerkusken bakom sig har sina herrar, så har han framför sig sina slafvar. Är han missh nt, piskar han dem för att på någon annan lemna sin vrede fritt lopp. Om händelsevis vinet klarat hans strupe, om han hvisslar, piskar han dem för att markera takten. När det regnar, haglar eller töar, piskar han dem för att upp värma eller motionera sig; när hettan eller kuskbockens enform miga gungning vill insöfva honom, pisker han dem för att hålla sig vaken. Tag honom att köra er dit eller dit, han piskar dem för att vinna tid; tag honom på timme, så vet han på ett skickligt sätt, i det han drager tömmarne åt sig, alt piska dem för att i edra ögon rentvå sig från förebråelsen för bristande vilja. Ej ens despoten vet bättre än han att låta sina ansvarige ministrar känna tyngden af sin spira. Till följe af sin isolering, af vana och högre inflytande, är fiakerkusken alltså butter, rå och grof. CC Men så var ej förhållandet med kabriolettkusken. Eudast sällan använde hau våld mot sin häst; han smekte och pysslade om honom: den var hans vän och kamrat. Han älskade honom, emedan han blott hade en enda. Fia kerkusken har två hiästur, och en dead kärlek eger hvarken styrka eller varaktighet. Vidare förenades hos den förra en persuplig: känsla, en känsla af ömsesidigt skydd, menniskan och djur ret med hvarandra. Kabriolettkusken egnade sin häst ej blott en öm vård, utan gaf houom äfven cen stärkande föda, ty om hästen tynade af och föll, så föll hans herre med honom. Så var nemligen kabrioletten konstruerad. Hvad kostymen angår, så åtnjöt vår favorit