Dagens Nyheter – 24 juli 1866, sida 3

Vi hafva nu sökt visa det fördelaktiga inflytande, som landtmäteriet ej blott haft, utan säkerligen kommer att utöfva på jordbruket. Såsom en ovwilkorlig slutledning häraf torde då följa, att såvidt landtmäteriet allt framgent blifrer af behofvet påkalladt, kommer det äfven att kräfva en egen tjenstemannakår. En följd häraf blifver dock ej, att landtmätarne kunna af sin praktik såsom hittills förvärfva ett torftigt uppehälle. Hemmansklyfningar och öfriga diverse förrättningar äro i de flesta fall af så obetydligt omfång i förhållande till egentliga laga skiften och kräfva så ringa arbetskrafter, (man jemföre t. ex. landtmätarnes antal i Skåne med antalet å andra orter) att otvifvelaktigt de flesta af landtmäterikårens medlemmar komma att sakna sin utkomst. Men, frågar man, månne ej landtmätarne, såvidt deras åtgöranden äro nödvändiga för samhällets utveckling, böra af staten såsom öfriga tjenstemän omhuldas? Frågan bör ej kunna lemna mer än ett svar. Huru och i hvad mån dock landtmätarne böra tillgodoses, torde ej lika lätt kunna afgöras. Det synes först och främst åtminstone vara billigt, att staten såsom ersättning dels för det eller de exemplar, af hvarje förrättnings handlingar, som den tillgodonjuter, och dels för genom landtmäteriåtgärdernas följder erhållna högre skattebidrag, lemnade någon bestämd lön mot arvodestaxans nedsättning. Derigenom skulle ock det nu gängse rope om för hög taxa försvinna; ett klander, som ndtmätaren får uppbära, men som bar sin grund såväl deruti, att jordegaren får ersätta ej blott sitt eget exemplar, utan äfven det, vid vissa förrättningar de två, som staten bekommer, som ock deruti, att landtmätarens arbete är för mödosamt för att ersättas uteslutande af den enskilte jordegaren. Så rättvis och billig denna begäran än är, torde dock för dess framgång samt behjertande aflandtmäterikårens ekonomiska ställning föga hopp finnas, förrän den omorganiserats i likhet med andra embetsoch tjenstemannakårer. De vigtigaste hindren, som resa sig deremot, äro otvifvelaktigt landtmätarnes obestämda antal, samt deras allt för litet begränsade verkningskrets. Dessa svårigheter kunna dock undanrödjas, t. ex. genom indelning i distrikter. Hnfvudsakliga hindret för distriktindelningen synes ligga uti skiftesstadgans föreskrift: att jordegare bör bekomma den förrättningsman, som Öönskag, hvilken föreskrift anses mycket hafva bidragit till skiftesväsendets snabba fortgång. Hvad laga skiften beträffa, vilja vi ej betvifla, att de kunna vara af så svår begkaffenhet, att deras ändamålsenliga utarbetande torde kräfva större insigter och förmågor, än som möjligen belöpa sig på en och hvar; men i afseende på de s. k. diverse förrättningarna äro vi öfvertygade, att de utan men kunna anförtros åt hvar och en i god skola uppfostrad landtmätare. Der laga skiftena gått fram, borde således intet hinder finnas för distriktindelningen. Men som dels aldrig laga skiftena å en ort på en gång afslutas, dels äfven det är af vigt, att ofvannämnda omhvälfning ej allt för brådstört kommer till stånd, tro vi, att saken skulle kunna anordnas å så sätt: att distriktindelningen genast toge sin örjan öfver hela riket, i det att hvarje ordinarie landtmätare erhölle sitt distrikt och verkställde alla hemmansklyfningar och diverse förrättningar för öfrigt derinom. För de egentliga laga skiftena qvarstode stadgandet att erhålla den landtmätare, som åstundas. v Fördelarna häraf blefve, dels att de ordinarie landtmätarnes antal, som vid inträffande ledigheter småningom skulle indragas till behöflig mängd, genast blefve begränsadt, då de äfven med samma rätt, som öfriga tjenstemän, kunde fordra och erhålla någon bestämd lön; dels, såsom en följd häraf, att ej för många unga män skulle såsom hittills kasta sig in på denna bana; slutligen att arbetet blefve jemnare fördeladt, så att ingen blefve lottlös, och att den, som förut haft mycket förtroende, äfven nu hade hopp om tillräckligt arbete vid laga skiftena. Här torde visserligen anmärkas, att det skulle vara ett orättmätigt ingrepp i den enskiltes frioch rättigheter, om vid en förrättning, som rörer flera, en enda får välja förrättningsman, att deremot vid förrättning, som rörer en eller åtminstone få, något val ej finnes. Utom det, att vi ofvan visat, huru omständigheterna äro olika vid laga skiften och öfriga landtmäteriförrättningar, fråga vi, om ej staten eger rätt att bestämma bär som annorstädes, huru och af hvem något skall verkställas, hvarå man till framtida säkerhet önskar erhålla lagens godkännande eller stadföstelse. Att distrikten ej blefvo lika goda, torde ej skada, utan fastmer gagna saken, då ju en äldre eller väl meriterad landtmätare bör vara i tillfälle att söka sig bättre anställning. Skulle ojemnheterna blifva allt för stora, kunde omreglering verkställas efter vissa tider, hvilket synnerligen i början torde blifva nödvändigt, då lediga distrikt ofta ej vidare behöfva tillsättas, utan indragas och sammanslås med andra. Hvarje landtmätare borde dessutom vara justerare för sitt distrikt. Staten skulle, om ej bestå likare, dock föranstalta, att de lemnades till ett modereradt pris. Att hvar och en till nuvarande priser bekostade sina egna likare, läte sig ej göra, emedan många distrikt ej skulle lemna ränta på omkostnaderna. Det skulle jemväl blifva till stor nytta för jordbruket, om landtmätaren inom sitt distrikt biträdde gom landtbruksingeniör. Han skulle oftare påkallas, såsom inom orten bofast och der för öfrigt känd och anlitad. Denna sak synes både kunna och böra, ju förr desto hellre, förenas med landtmätarnes åligganden; och skulle den summa, som staten redan anslagit till landtbruksingeniörers aflöning, vara tillräcklig åt ett flerdubbelt antal landtmätare och betrygga deras framtid, sedan deras verksamhet på ofvannämnda sätt blifvit reglerad. Hvarjehanda Nyheter, Warn hade fi oshaäalan TI