Dagens Nyheter – 24 juli 1866, sida 2

man, och han återvände hem, välsignande Fernando och gamen. Snart betäcktes den vackra dufvan med silfverglänsande fjädrar; redan började hon att inom busken som sett henne födas, fresta vingens styrka ifrån gren till gren; hennes utbildade och skärpta näbb fattade födoämnena med lätthet. En dag medförde gamen den vanliga maten; han undersökte uppmärksamt sin skyddsling, fann henne välfödd och lockande; ban hade nått sitt mål och — uppslukade föremålet för sin ömhet! Lopez såg detta: stum och förlamad stod han der, liksom Gargantua vid sin hustru Badebecs död. — Barmhertighet! utropade han, hvad ser jag? Den hedersmannen förvånades öfver att en gam uppslukade en dufva, fastän motsatsen skulle hafva varit onaturlig. Tanken på dottern bemäktigade sig genast hans sinne. — Mia Inesilla, min dufva, sade han inom sig, lefver också under skydd utaf en gam, en mägtig herre, en röfvare; oh! jag har ej ett ögonblick att förlora. :: noder vägen upprepade han hundra gånger: (nnan man emottager en välgerning, bör! rau skaffa sig noggrann kännedom om git Varehlae.. Då han, andfådd och drypande af svett, nådde Cazorla, skyndade han till det hus hans dotter bebodde... Ack! SLUT.