Dagens Nyheter – 24 juli 1866, sida 1

hans belägenhet, blifvit språksammare än vanligt, slöt sig med allt större förtroendetill sin gäst; Ett slags vänskap uppstod dem emellan och han berättade sina motgångar. Sedan Fernando under djupaste uppmärksamhet lyssnat till hans ord, räckte han honom handen och sade med tårfyllda ögon: — Jag tackar min skyddspatron att han fört mig hit. Himlen vare prisad för detta oväder! Lopez, jag är rik och har ett känslofullt hjerta: ni får ej afslå mitt anbud. Förr eller sednare skall ni återvinna er förmögenhet — blif min gäldenär . .. N — För mig sjelf åstundar jag ingenting, sade Lopez, utan endast för min Inesilla, som ännu är i blomman af sin ålder och sedan länge i saknad af en vilsignelsebringande bildning, en moders omsorger och ett passande sällskap; det finnes omsorger som det ömmaste fadershjerta ej kan ersätta. — Jag har en moster, svarade Fernando, i det han med rörelse fattade gubbens hand; min goda, aktningsvärda tant, som bor i Cazorla med sina tvenne döttrar, hvilka äro nästan vid Inesillas ålder. Denna familj, hvarest vi finna förenade en outtömlig godhet, verklig religiositet, en grundlig och omfattande bildning, lefver, i saknad at lyckans våfvor, af en ringa pension, som deras dygder, menniskokärleken och blodsbandet ålägga mig att erbjuda dem; Cazorla ligger ej långt härifrån vid stranden af Ve ga, uti en intag ande nejd; res sjelf och anförtro åt min ädla slägtinges vård er Inesilla . Lopez lät honom ej fortfara, utan tryckte den unge mannens händer under t årar, som glädjen och tacksamheten afpressade honom. sÅ