Dagens Nyheter – 20 juli 1866, sida 3

Hvarjehanda Nyheter. En elefantjagt. Den 29 juni ville en amerikansk konstberidaretrupp bryta upp från Murten. Vaktaren för de båda elefanterna, som brukade gå lösa i staden, ville för resan kedja ihop djuren vid hvarandra. Men då grep hanen honom och slungade honom två gånger upp i luften, trampade på honom med fötterna och slet honom i stycken. Sedan djuret en gång råkat i raseri, kunde det icke mera hejdas; allt som kom i dess väg, såsom vagnar m. m. kastades öfver ända och sålunda fortgick det i 2!2 timmas tid. Skarpskyttar, landtjägare, stadssoldater uppbådades, och slutligen reqvirerades en 6-pundig kanon från Freiburg, som anlände vid middagstiden och gjordes i ordning att skjuta: I alla fönster såg man bössor sticka fram. Men vid första kanonskottet föll elefanten; kulan träffade honom midt i bröstet. Honan bortfördes i frihet. Hanen var betydligt större och hade 3!2 fot långa betar. Nya fosforstickor. En hr Gaillard har till franska akademiens pröfning inlemnat ett nytt slags fosforstrykstickor. Han tillråder i sin berättelse att först doppa stickorna i fosfor och derefter i svafvel, således tvertemot det nu brukliga sättet. Då svaflet är olösligt i vatten och först vid 110 graders värme blir flytande, så skulle fosforn hindras att upplösas i flytande näringsämnen, om tändstickorna händelsevis skulle falla deruti. A andra sidan sknlle de innnebära en garanti mot eldfara, emedan genom svaflets läge en starkare strykning behöfdes för att få fosforn att fatta eld. Obehaglig distraktion. En mycket tankspridd prest i Skottland, vid namn Johnson, begaf sig hemifrån en stormig eftermiddag för att begifva sig till aftonsången i kyrkan, hvilken låg på en half mils afstånd från prestgården. Då han hunnit nära kyrkan, skulle han taga sig en pris snus, men måste dervid vända sig om för den starka blåsten, som låg rakt emot honom. Men då han tillfredsställt sin näsas behofver, glömde den helige mannen att åter vända sig om och fortfor att gå hemåt. Hunnen till sin egen port ringde han på klockan; ett fönster i första våningen öppnades, och huspigan, som i halfmörkret icke kände igen sin husbonde, frågade hvem det var. — Det är jag, svarade den tankspridde prestmannen, är herr Johnson hemma? Då svaret lydde: Nej, han är i kyrkan, bad presten, som frågat efter sig sjelf, om ursäkt för det besvär han förorsakat, tilläggande att han skulle komma igen en annan gång. Prestmannen gick sin väg och man har sedan dess aldrig hört eller sett något af honom. En dålig räknemiästare. En enfaldig irländare hörde en gång i ett sällskap presterna bli illa åtgångna, emedan de taga tiondedelen af folks egendom. Han ville också dra sitt strå till stacken och sade: Ja om de finge råda, så togo de nog heldre tjugondedelen, menade han. Ptt par anekdoter. Arfprinsen, fader till kung Kristian den åttonde och prins Ferdinand af Danmark, var ordförande i konstakademien i Köpenhamn. Vid öfverlemnandet af medaljerna till de belönade konstnärerna höll ban alltid ett litet tal, som likväl alltid frammumlades så tyst, att icke en stafvelse deraf hördes ens af dem som stodo närmast. Men en gång hände likväl att en målare, som skulle hafva medalj, upptäckte att prinsens tali sjelfva verket iske gick ut på annat än att på tyska räkna till tjugo. Då han derför fått medaljen och talet, bugade han sig djupt och sade: achtzebn, neunzehn, zwanzigl Samme prins skulle en gång vägas. Dåban icke trodde att han kunde väga så mycket som man påstod, och förmodade att hans tunga orldur icke obetvdliot ökade hans stora vigt.