Dagens Nyheter – 20 juli 1866, sida 2

sitt hjerta, och man glömmer lätt hvilken rang, den qvinna har som man älskar. — Ni gillar således er sons uppförande, min fru? — Nej visst icke, nådig herre; jag hyser medlidande med honom, delar hans sorger och qval, men jag respekterar äfven de bestående samhällsförhållandena. Jag vet att min son aldrig haft för afsigt att rubba dessa; derföre förlåter jag honom gerna. Icke kan jag tro, att han genom sin kärlek gjort sig förtjent af att blifva drifven i landsflykt? Nådig herre, ni skall bedöma honom mildt! Afven ni har varit ung och har troligtvis älskat; rådfrågade ni sjelf på den tiden endast förnuftet sökte icke ni någon gång öfverstiga rangskillnadens råmärken? . I detta ögonblick färgades den mäktige mannens panna af en mörk rodnad. Emellertid återtåg han i bestämd ton: — Min fru, er son älskar min dotter; de kunna icke vistas på samma ort; alltså må han aflägsna sig härifrån och det så fort som möjligt. — Ni har förbjudit honom att visa sig i ert hus; är icke detta nog, nådig herre? — Men han kan ändock få se min dotter! han kan skrifva till henne. -;. Hvem vet om han icke redan haft den djerfheten att skriftligen meddela sig med henne. Marie slog ned ögonen och antog en förlägen min. — Ni svarar icke, min fru?:;:.. Ha vi icke båda samma pligter, samma intressen i denna sak? Böra vi icke ingå förbund med hvarandra för att förhindra hvad som för oss bägge