Dagens Nyheter – 20 juli 1866, sida 2

det åt dess rätta egarinna? Denna tanke afgjorde hans beslut. Då Gustaf fick höra detta, blef han förskräckt och lemnade ögonblickligt hemmet. Med högburen panna och stolthet i sin blick, inträdde hertigen-generalen i den anspråkslösa kammare, hvari Marie, darrande och blek aft fruktan mottog honom. Han var klädd i en lysande uniform, som ensam tillräckligt erinrade om haus rang och titlar samt till följd deraf om oförsyntheten hos den fattige målaren, som eftersträfvade hans dotters hand. — Min fru, sade han till Marie, jag kommer för att få höra, hvilket beslut ni fattat. Det är högst ogerna jag bedröfvar er; men jag kan bli rentaf tvungen till att vidtaga någon sträng åtgärd med den oförnuftige unge man nen. Er son vågar hysa kärlek till min dotter, och hvad än mera är, han har nedrigt begagnat sig af hennes ungdom och oerfarenhet till att ingifva henne samma känsla för honom. Den himmelsvida skillnaden i förmögenhet, namn och rang har ej förmått tillbakahålla honom. — Ack, herr hertig, svarade Marie, som till en början stått med nedslagna ögon, men nu såg upp och betraktade sin förnäme gäst mycket noga, om min son är brottslig, vill jag icke söka försvara honom; men kärleken är en ofrivillig känsla, och hans ungdom kan måhända äfven lända bonom till ursäkt. — En artist!. . Har han då verkligen kunnat iro en sådan förening möjhg! — Vid vår ålder, nådig herre, vill man helst lyssna till fåfängans, äreoch vinningslystnadens röster, vid hans åter rådfrågar man endast Arv rose AlaDR LD I