Dagens Nyheter – 20 juli 1866, sida 2

vexlande öden. Han återsåg den koja, hvar han var född, och som han lemnat utan sak: nad, utan att ens se sig om; ty han hade trott att lyckan väntade honom i den lilla staden Toucy. I denna hade han drömt sina första drömmar om sällhet och ära. Huru lycklig hade han ej mången gång varit, då han i sin trädgård planterade blommor eller red omkring i den vackra nejden på sin häst Bruno. Men plötsligen hade han drabbats af olyckan. Ruinerad, vanärad hade kan, lik en förrymd brottsling, som icke eger något hem, icke någon vän, icke en bit bröd att stilla sin hunger med, begifvit sig ut i den vida verlden för att söka lycka, Han hade kommit till en by och stannat utanför dess kyrka. En ung flicka, hvitklädd såsom den heliga jungfrun, hade utträdt ur denna kyrka; för henne hade han framställt sina bekymmer, och hon hade fattat medlidande för honom. Hon hade gifvit honom arbete och ett trefligt hem, hon hade väckt hans ljufva framtidsförhoppningar till nytt lif. Då han var fattig hade hon skänkt honom välstånd, då han låg sjuk hade hon skött honom. Han hade henne att tacka för lifvet, ja, han hade henne att tacka för hvad mera var än lifvet: hon, den förnäma, rika och vackra flickan hade älskat honom, honom, den fattige bondsonen, honom, den kringirrande äfventyraren. Se, nu är hon mor, och hon ber om nåd för sin son! Skall han afslå hennes bön? Skall han vara otacksam mot sin välgörarinna, skall han tillsluta sina ögon och sitt hjerta för hennes tårar, som en gång älskat honom? Vid dessa minnen och tankar blef den ryktbare krigaren vek till sinnes; djupa suckar fram