Dagens Nyheter – 20 juli 1866, sida 1

sonliga förtjenster att tacka för de utmärkelser som kommit honom till del. När Bourbonerna återkommo till styret, blef han pär af Frankrike och den regerande konungens vän. Sin lediga tid egnade han då helt och hållet åt sin dotter Amelies uppfostran. Gustaf, som blef anställd såsom den unga flickans lärare i målarekonsten, fattade snart tycke för sin elev, och detta tycke öfvergick efterhand till den mest lågande passion. Hertigen märkte detta förhållande och intogs af stor förtrytelse deröfver. Icke nöjd med att stänga sin dörr för artisten, beslöt han uppbjuda hela sin förmåga för att qväfva den gryr ende kärlek, som brann i Amclies bjerta och som kom honom, den förnäme mannen, att rodna af blygsel. Marie å sin sida sökte trösta den unge målaren och på samma gång genom förnuftsskäl förmå honom att afstå från all tanke på ett giftermål med fröken Amelie. — Min vän, min dyre Gustaf, sade hon till honom, hvarthän skall väl denna oförståndiga kärlek föra dig? En fattig enkas son, som icke har något namn, någon förmögenhet, kan ju icke hoppas bli gift med dottern till den ryktbare hertigen af Stettin. Hon älskar dig, sär ger du; men tror du väl, min gosse, att kärleken ensam kan jemna alla förhållanden, göra hvarje djerft steg berättigdt? Du ser sjelt, till hvilken grad din Amålies far redan förföljt oss blott för det du låtit honom märka din ömma låga... Han skall aldrig ge sitt samtycke till en sådan mecalians; han kan det icke, han bör det icke. Gustaf, var öfvertygad om att jag, din mor, inger hela vidden af din sorg och