Dagens Nyheter – 19 juli 1866, sida 2

OO — Är det sannt? utropade den unga flickan, i det hon helt glad sprang upp från sin stol och kastade sig om fadrens hals. Han afstår från min hand? Gud vare lofvad! Nu såg f; d. markisen, om möjligt; ännu mera förvånad ut än förut. Han trodde att hans dotter icke hade förstått honom rätt. — Men din förbindelse med grefven är afbruten, säger jag dig, afbruten för alltid! — Ja, jag hör det, min far. — Och du tycks icke alls sörja deröfver. Älskade du då honom icke? — Jag trodde att jag älskade honom litet::: en tid... stammade hon med nedslagna ögon; men : .: — Men? — Men då jag fann att han alltid motsade er, att han under era diskussioner i allmänna frågor ofta nog till och med förgick sig emot er på ett högst oförlåtligt sätt, då blef det slut med mina ömma känslor för honom. Ja, min far, det är sedan dess, endast sedan dess, min kärlek till honom svalnat. — Ädla, goda Muiel Och fröken Vaudon skyndade sig att uppsöka sin sjukling. — En stor olycka har inträffat, sade hon till honom, under det att ett leende sväfvade på hennes läppar, glädjen lyste ur hennens ögon. Hon talade om förhållandet för Julien, utan att iakttaga den ringaste förbehållsamhet; och när hon tystnat, utropade äfven han med hänförelse:; a — Ack! Gud vare lofvad!