Dagens Nyheter – 19 juli 1866, sida 2

darrai.de finger mot sin väns mun; tyst, jag dig; jag vet allt! Och Marie, den ömma, rena, och oskuldsfulla Marie, fattade den olycklige unge mannens händer och tryckte dem hårdt mellan sina; derpå lutade hon — hennes ansigte antog härvid ett nästan högtidligt uttryck — sitt sköna hufvud mot den sjukes och tryckte kärlekens första brinnande kyss mot hans läppar, redan genomträngda af dödens kyla. — 8e, nu äro vi förenade! utropade han och svimmade. Men Julien var icke dömd till döden af någon högre myndighet än sin läkare och naturen lät honom behålla lifvet. Vissheten om att han var älskad, bidrog i väsendtlig mon att återställa hans försvagade krafter; och då han tänkte på den gamle markisens frisinnade åsigter och att förlofningen med grefve Vermanton var uppslagen, kände han sig obeskrifligt glad och säll; han hoppades. Men ack! hans ljufva drömmar blefvo icke förverkligade. Romaner pläga i allmänhet slutas lyckligt; men med tilldragelser, som tima i det verkliga lifvet, är förhållandet icke alltid detsamma. Medborgaren Vaudon upptog trädgårdsmästaren Juliens framställning mycket illa. — Förgäfves sade denne sednare till honom: — Vi hafva samma grundsatser; jag tänker såsom ni (och jag har ännu större skäl in ni för att hysa en sådan åsigt) att alla menniskor äro likar. (Forts.)