gemaket, ifall Julien skulle dö, icke komme att blifva skådeplatsen för en så sorglig tilldragelse. Vid åhörandet af dessa ord, som visserligen vitnade om egoism, men för öfridt voro temJigen förnuftiga, var Marie för första gången i sitt lif nära att brista i vördnad mot sin far. Var det så man ville behandla den som räddat hennes trolofvade? Ämnade man visa honom sin tacksamhet genom att lemna honom i friämmande, aflönade personers vård, utan att ens besinna, alt en orkeslös gubbe och gumma voro ur stånd att så sköta och vaka öfver honom, som hans tillstånd kräfde? Fadren som smickrade sig med attvara men. niskovän, gaf pu såsom alltid vika för sin dotters önska, och Jutien fortfor att bebo brudgemaket. Hvad bröllopet beträffar, tydktes det icke komma att bli utaf så snart. Och deröfver var Julien inom sig särdeles glad. En vacker julimorgon hördes en häst galoppera uppför den steniga väg, som ledde från byn till slottet. Grefve Vermanton, som ändtligen blifvit återställd, kom nu på visit till sin sköna fästm.); men oaktadt både markisens och hans dotters uppmaningar, vägrade han bestämdt att besöka sin räddare, emedan han, för att begagna hans egna utiryck, icke ansåg sig vara skyldig utt bevisa eu tjenare sin tacksamhet. Marie drog häraf den elnotsatsen, att han icke hade något godt hjerta. — Jag skall sända sjugufem louisdarer till honom, yttrade grefven, och sedan äro vi qvitt med hvarandra. För öfrigt finner jag det högst