Dagens Nyheter – 19 juli 1866, sida 1

Ehuru grefven af Vermanton skadat sig ganska betydligt i fallet och så länge befunnit sig under vattenytan, hade han dock utsigter att bli frisk förr än Julien. Förhållandet var icke, såsom mången till äfventyrs torde förmoda, att Julien sjelf ville förlänga denna ljufva sjukdom, hvarunder han var allt annat än olycklig. Han behöfde minsann icke låtsas vara hemsökt at lidanden; i den mån hans sår läktes, utvecklade sig en feber, som i början tycktes vara mindre farlig, men efterhand tilltog i oroväckande grad. På fröken Maries begäran, vände man sig till läkare. Man hemtade en ryktbar doktor från Auxerre. Denne förklarade de yttre skadorna vara af föga betydenhet; men då den unge mannen hoppade i kanalen, hade han, att döma efter hvarjehanda tecken, varit varm och svettig, han hade förkylt sig, och respirationsorganerna till följd deraf lidit mehn, med ett ord, ena lungan var angripen. Deri låg faran; denna fara var stor, dock hoppades herr doktorn kunna rädda patienten, ehuru han i detta afseende icke ville ge något säkert löfte eller på förhand angifva huru långvarig sjukdomen skulle bli. Markisen tänkte endast på sin dotters giltermål, som med anledning af den ofvan omtalade olyckshändelsen blifvit uppskjutet. Som ban vi bröllopet skulle komma att behöfva alla rum i slottet, och som den sjuke trädgårdsmästaren låg just I den kammare, hvilken han bestämt till de blifvande makarnes brudgemak, beslöv han låta flytta den unge mannen till en min dre byggnad, som beboddes af Bleazar och hans hustru, hvilka då kunde taga vård om honom Härigenom vanns äfven den fördelen att brud!