Dagens Nyheter – 19 juli 1866, sida 1

Jungfrur sysselsatt med att vid en svagt lysande nattlampa klippa till sådana linneremsor, hvarmed man plägar förbiuda sår. Ehuru Julien nu började känna en ganska pinsam värk i sina lemmar, betraktade han sig likväl såsom den lyckligaste menniska; ty han gissade att han var föremål för dessa rörande orasorger och att några af de tårar, efter hvilka kan såg spår på sin förtjusande skjuksköterskas kinder, runnit för hans skuld. Hans sjukdom blef af lång varaktighet och vi tro oss nästan kunna påstå, att han sjelf icke särdeles ifrigt längtade efter ett elut derpå. Hvarje dag omhuldade Marie honors med den ömmaste omvårdnad, och för hvarje dag blef Julien allt mera betagen i den, för hvilken han till ena början hyst eudast tacksamhet. Så ofta plågorna lemnaide den lycklige sjuke nägon ro, värdigades hon samtala med honom, för att derigenom skänka honom någon förströelse, och för hvarje gång hon lemnade honom, lofvade hon sig sjelf att icke mera gifva anledning Vill dylika samtal. Det allmänna omdömet har på ett högst besynnerligt sätt utstakat gränserna för det passande. Det föll izgen i hela slottet, ingen af de talrika grannarne in att tadla fröken Vaudon för det att hon visade sin fästmans räddare så mycket deltagaude; men om denne fåstman sjelf — han var också sjuk, också sängliggande — varit föremål för alla dessa omsorger, fått mottaga dessa oupphöriga besök, Gud vet hvad verlden skulle ha sagt derom. Det var markisen ensam, som gjorde sjukbesök hos sin blifvande måg