Dagens Nyheter – 18 juli 1866, sida 2

ela parken icke ett enda törne, och som Jola lien, i likbet med andra menniskor då de skuhämnas, gick längre i sitt nit än skäligt var, blefvo alla växter som voro försedda med taggar, på hvilka det var möjligt att sticka sig, skonlöst utdömda och borttagna. Grefve Vermanton var djupt bedröfvad öfver den olycka som händt hans vackra fästmö, men såg icke alls med blida ögon huru Julien for fram i parken. Denne unge herre älskade jagten med passion, likasom alla män af hans stånd på den tid då ifrågavarande händelser tilldrogo sig. Jagten var då, såsom nu, ansedd för att erbjuda den helsosammaste kroppsöruing och tillika vara ett nöje, värdigt ädlingar. Det är verkligen helsosamt, det är ädelt att utgjuta blod och vänja sina ögon vid åsynen af sådant. Det kau man kalla en förströelse för hjeltar. CM Grefven skulle ha föredragit — så sade han sjelf — att slagta kaniner i ladugården framför att jaga i en park utan buskar; men buskarne hade Julien till stor del tagit bort. Grefven kunde icke förlåta den unge mannen att han på sådant sätt visat hans fästmö sin tacksamhet, och han beklagade sig deröfver för markisen. Markisen svarade hvarken ja eller naj. Tan jagade icke, smickrade sig med att vara menniskoväa och utsträckte sin ömhet för sina likar äfven till djuren. För öfrigt hade han, som under en längre tid sysselsatt sig med den kögre politiken och behandling af sociala frågor, (det var en politisk tid han lefde uti, man skret 1789) småningom vänjt sig vid och tagit för princip att låta hvar och en af sina tjenare sköta sitt värf, såsom han efter sitt förstånd