Dagens Nyheter – 18 juli 1866, sida 2

byns invånare i verksamhet och under en natt uppgräfdes ofantligt stora hål kriog paviljongen och lindar och akacier, som blifvit upptagna med rötterna, flyttades från den plats de förut innehaft och omplanterades här, hvarvid naturligtvis all möjlig försiglighet användes. Följande dagen kände sig Julien rikligen belönad för cin möda, då han såg huru förvånad och glad Marie blef vid äåsynen af de grönskande träd och doftande blommor, hvaraf hennes kära paviljong helt oförmodadt blifvit omgifven. Grefve Vermanton fick åter något att tadla; träd undanskymde utsigten från slottsfönstren just på det håll der denna, enligt hans tycke, var mest förtjusande. Markisen delade icke straxt hans åsigt; men då de nyss planterade träden efter några dagar förvissvade och dogo, blef han högst missbelåten med sin öfverträdgårdsmästare, som icke kurde göra annat in skämma bort och förstöra. Han tyckte att han illa begagnade den frihet han ifvit honom; med ett ord, Julien föll i onåd hos sin husbonde, det var den tack han rönte för sin välvilliga uppmärksamhet mot Marie. Fröken Vaudon vågade icke denna gång lögga ett godt ord för honom. Måhända förvånar sig läsaren öfver detta förhållande; men de unga fickor, som befinna sig i kärlekens lyckliga ålder, skola måhända inse motiverna för hennes handlingssätt. Grefve Vermanton, som fick i uppdrag att underrätta Julien om att hans husbonde icke längre ville hafva honom i sin tjenst, visade, då han framförde detta i sig sjelf mycket sårande och nedslående ärende, ett öfvermod och ett hån, som icke kunde undgå att uppväcka Juliens vrede. (Forts.)