Dagens Nyheter – 18 juli 1866, sida 2

ansåg det böra skötas; ty han hyste deux öfvertygelsen att hvarje inblandning af förmän, hvilka icke kunnat så noga sätta sig in i de serskilda bestyren som de, hvilka egnat sig åt det ena eller andra af dessa, verkar skadligt. Euligt hans tanke, borde hvar och en vara fri inom sin verkningskrets; af ett sådant förhållande trodde han mycket godt kunna följa, och derutinnan hade han måhända icke så orätt. Också hänvisade han grefven till hans trolofrade emedan slottet Vaudons jagtpark utgjorde en delat fröken Maries hemgift. Julien hade naturligtvis en npiuisk försvararinna i Mario. Det är naturligt att den, för hvilkens skuld man begålt ett fel, är mest beredvillig att förlåta detsamma; men detta förhållande insåg icke grefven fullt klart. Han fann det i hög grad besynnerligt att markis Vaudons dotter kunde nedlåta sig iil att taga en tjenares försvar. Hon utvecklade sina skäl; voro dessa goda? Derom vill jag för min del icke falla något omdöme; hufvudsaken är, att grefven ble: förtörnad och lät sig afsin vrede ledas imda derhän, att han slungade den mest nedriga beskyllning emot Marie och Julien, hvilket bade till följd att den unga flickan föll i konvulsivisk gråt, sprang in i sina enskilda rum, stängde igen dörren om sig, samt grät länge och väl. Hon tänkte derunder på anledningen till grefvens uppretade sinnesstämning, och för första gången, samt till följd af hennes fästmans egen oförsigtighet, kom hennes tanke att, med ett visst välvehag, dröja vid den unge trädgårdsmästaren, som, alltsedan. sin ankomst till slottet, gjort så mycket för hennes trefnad och välbefinnande. Hon erinrade sig hans an