Dagens Nyheter – 18 juli 1866, sida 1

hop bondgossar, som stod helt när ropades: — Nej sel det är Julien! . . . Julien från Toucy. — MHan går till fots nu! Förmodligen har hans häst, Bruno, blifvit tagen i beslag af gudfadrens kreditorer. — Om han icke mera har sin häst i behåll, r hav dock fortfarande klädd i sin vackra blåa drägt, något luggsliten visserligen, men ..— Och säkerligen har han ingen skjoria derunder. — Hvad kan han vilja hör nu, när han icke kommer för alt köpa säd af oss? — Jog nu kommer han bestämdt för att tigga allmosor. — Ahl! ja, ja det är säkert; han kommer för att tigga. Marie, hvilken ieke från början gifvit akt på detta samtal, hörde händelsevis de sista ord, som yttrades om vår stackars Julien. Utan alt ännu ha sett den person, hvarom fråga var, gaf hon en betjent befallning av uppsöka tiggaren och framtog ett guldmynt ur sin hvita silkesbörs, När Julien, rörd, förvånad och rodnaude af öfverrask ving, men på samma gång hänryckt ar den syn som möte haus tjusta öga, fördes ram för Marie, stoppade hon, då hon va bi f Kd a henne, e2 uppsyn, suvmnt fylliga och guldmyntet tillbaka i sin bi henue, aut hon ej hade att göra heder med ca tig: 2 För att va en lämplig förklaring åt sitt haudlin ade hon om han cj kommit, för atv hos heunes fader, markisen af Vau