Dagens Nyheter – 17 juli 1866, sida 2

blifvit skickade för att hemta Joes piroguer; alltså voro de nu blott sju man. De sprungo in i vassen och spridde sig åt alla möjliga väderstreck. Den gamle Jenkins insåg nogsamt att de icke skulle fly rakt emot elden. Derföre skyndade han, åtföljd af de sina, så fort möjligt var, till den sydliga delen af träsket, för att hindra de flyende från att komma inåt skogen. Då blef han varse att någon rörde sig i vassen, och fyra vilda personer, tom tycktes helt och hållet ha förlorat mod och själsnärvaro, visade sig. Det såg ut som om de icke alls märkt sina förföljare, och detta kom sig väl till stor del deraf, att de ej väntat sig att här träffa någon fiende. Då anföllos de från alla sidor; de ville använda sina vapen; men dessa insnärjdes i vassen och de närmast stående trädens lummiga grenar, som hängde ned öfver dem. Två flydde, den ene åt höger, den andre åt venster, och ätskilliga kulor sändes efter dem. De öfriga stanuade; tillbaka var det dem omöjligt att komma, alltså framåt. Deras fiender kunde icke sigta bättre än de sjelfva, derföre rusade de som uppretade björnar in bland buskarne. Förgäfves — förföljarne voro efter dem i hack och häl. — Netley! ropade Jenkins ock störtade fram. Hans bössa fastnade i en törnbuske, han sprang ifrån den, utan att bry sig derom eller ens märka det. En trädstam låg fälld öfver vägen; som en hjort hoppade den gamle mannen öfver densamma. Brottslingen hörde stegen som följde honom, han vände hufvudet och igenkände den som han hade piskat — sin värste fiende. Fly kun-;